Tunxi-Huang Shan- Yangshau

Med buss fortsatte jag in mot landet, bort från kusten. Vägarna i Kina är i bra skick, ibland ser man även människor sopa motorvägarna med kvast, som sagt alla har en uppgift och ett jobb i Kina. Vi passerade byar med hus med vitkalkade väggar och svarta tegelkakel, Huizhous arkitektur.

Småningom började de stora husen skymta och jag börjar misstänka att den här lilla byn som jag fantiserat skulle vara en liten by vid foten av berget Huang Shan inte var så liten. Nej, närmare tre miljoner var populationen. Blev igen varmt välkomnad av taxichaufförer som vill ha ett orimligt pris så jag går in till staden, tur så får jag gratis skjuts med en man som inte kan ett ord engelska. Han hade förstått att jag inte var villig att betala för taxin men han förstod även att det var lite väl långt att gå. Gamla staden var igen en mysig turistgata i uppbyggt Hutong område. Denna gång ser jag inte en europee eller annat än Kineser. Suck, frågar till och med i receptionen om det finns någon utlänning i hostellet med hon säger inte än. Till min lycka så klampar det in fyra expats från Shanghai, spenderar sedan mina följande dagar med dem och en fransos på berget. Samma kväll gick vi dock på en lokal nattklubb och det var en rolig upplevelse. Vi blev behandlade som royaliteter och jag dansade med kineser hela natten, dans är inget som asiater är värst bra på och det är mera hoppande.

Berget skulle sedan bli en ganska dyr upplevelse, maten, hostellet, liftarna + biljetterna blev en vacker summa men som vi sedan märkte var det även väldigt vackert. En av de kändaste 3D filmerna, Avatar, alla bergscener är tagna från Huang Shan. Andra dagen steg vi tidigt upp, d.v.s. flickorna, och såg soluppgången med ett hundratal andra pigga kineser. Sedan gjorde vi en lång vandring till North Sea berget som låg längre bort och platser där de flesta turisterna inte går till. Allt gick bra förutom att Fransosen hade höjdskräck och amerikanskan hade knäna dåliga. 10timmar gick fort och vi sprang till sista liften. 

Huang Shan är otroligt stort och för att få ut allt av de dyra biljetterna så borde man stanna två nätter och packa proviant med för dagarna. Utmattade kom vi tillbaka till Tunxi och åt vi en fantastisk middag på en typisk kinesisk restaurang som man går till köket, studerar på portionerna vad man vill ha och skriver upp vad man vill ha på en lapp. Efter att valt en 10 rätter så blir summan under fyra euro per man.

Nästa morgon besökte vi Honcun som är en Huihou by, allting kommer med inträde i Kina, även denna lilla by. Börjar bli tröttsamt att betala in sig till allt.

Byn var dock väldigt vacker och var välbesökt av turister men även konst studeranden. Vädret var perfekt och tycker att jag fick en massa vackra fotografier.

Eftersom jag tappade bort mina resekumpaner så åt jag lunch med tre äldre män från HongKong, fick smaka på en massa konstigheter och tänkte nästan äta huvudet av en höna. De sätter med det så att man skall veta att de har tillagat hela hönan. Igen fick jag höra hur modig jag är som reser ensam. Jag tackade för middagen och hittade mina vänner vid bussen. Från Tunxi åkte jag och Elena till Guilin. Vi valde de sämsta platserna, nämligen sitt. Vi hade samma konststuderanden som vi sett tidigare i Honcun med på tåget och de ville inte sluta diskutera med oss och vissa sina teckningar. Nu efteråt har jag svårt att skriva, 22 timmar gick ganska fort. Yangshou var ytterligare en timmes resa från Guilin med buss.

I bussen somnade Elena och under tuppluren blev hennes mobil stulen från väskan. Samma kväll gjorde vi polisanmälan och hörde sedan aldrig någonting av telefonen.

I yangshou var vädret vackert, varmare än normalt såhär på året. Vi spenderade tre nätter. Yanshou hör till de städer där det talas engelska och man kan kommunicera med människor. Vill man ha ett jobb i Kina så kan man ansöka här om ett jobb som engelska lärare.
Besökte Liriver och flöt omkring på en bambooraft med de andra kinesiska turisterna. Träffade på kvällen tre Hongkong bor (igen) och blev bjuden på middag (igen). Åt igen en massa lustigheter som blåa ägg, orsaken till att de var blåa blev aldrig klar men något med urin var en förklaring...
Nästa morgon cyklade vi ut på landsbygden som var jättevacker och alla vi mötte var otroligt vänliga. Efter att cyklat hela dagen kom vi fram till Moonhill och klättrade upp på berget, cyklade allt som allt över 50 km. Nästa morgon bestämde jag mig att fortsätta resa och tog tåget till Yunnan. Pratade på tåget med en finne som bodde i Kina, åt mina nudlar medan vi pratade om maten hemma och hemlängtan efter mat började. Alltid när jag är utomlands börjar jag sakna köttbullar, potatismos och lingonsylt, vilket jag sällan äter hemma. 
Bara 18 timma i sittplats och jag var framme i Kunming. Bestämde mig att hitta busstationen och sätta mig på bussen till risfälten. I den här staden blir allting bara fel. Min karta visar fel, tidtabellerna visar fel, jag får fel biljett, jag är hungrig och trött. Skall vänta hela dagen i staden och får ingen dator att sitta vid för jag har inget Kinesiskt visum. Känner mig så deprimerad att jag blir helt handlingsförlamad och det tar en lång stund före jag slutar irra omkring och sätta mig ner, äta lunch, och fräscha upp mig.
Min värsta dag under hela resan och det skulle bara bli värre.
Under dagen hade jag åkt med expressbuss till busstationen längre bort och nu när jag skulle med samma buss så hade de slutat avgå. Lokalbussen var långsammare. Efter en timme förstod jag att det skulle nu bli bråttom. Började visa min biljett för medpassagerarna och de menade att det blir tajt, men ingen panik. Panik blev det när det var två minuter kvar till avfärd när jag springer ur lokalbussen. Och jag hann! Bussen hade tolv sängar, utan stöd så föll jag i golvet några gånger under natten. Och på bussen träffade jag även på två Israeler. Min dag fick trots allt ett lyckligt slut.