SydostAsien - Laos

Man märkte snabbt skillnaden när man kom över gränsen. Vid gränsen till Laos så gick tullandet väldigt fort, jag tror inte ens de granskade mitt bagage, de litade väl att Kina gjort ett bra jobb redan en gång. Stämningen blev med ens lugnare och Kinas hektiska trafik var borta samt folkmassorna. Men jag hade nog väntat mig varmare klimat, trodde väl att det skulle bli varmare genast man kommit över gränsen till SydostAsien. Största delen av mina varma kläder var iallafall i Kina och saknade första kvällen min collegetröja.


Bussen rullade in i en liten by i norra Laos, Luang Nam Tha, känd för vackra vandringar i regnskogarna. Här betalar man samma pris som i Kina för ett helt rum och matpriserna för en måltid är från en euro. Bokade samma kväll trekking för tre dagar som hade start nästa morgon. Drack min första Beer-Lao och stupade i säng, hade rest lite väl mycket de senaste dagarna.



Vaknade väldigt trött och var försenad nästa morgon. Det är ingen bra början att vara den typen i gruppen som kommer första morgonen 10 minuter försent. Sprang till Green Discovery (rekommenderar) och kommer dit flåsande och ser ingen annan. Sedan dyker en Schweizare upp och frågar om jag ätit morgonmål. Men hinner vi äta? Småningom börjar jag förstå att jag lever i Kina tid och att jag är en timme efter i tiden.

En timme efteråt träffade jag gruppen och vi var en blandning av ett par från Australien, ett par från Norge och Tyskland, en fransyska och sedan schweizaren och jag. Trekkingen var ganska tuff, började med att korsa floder sju gånger och sedan började vi gå uppåt, tysken hittade en blodigel nästa morgon på hans fot. Maten var superb. Kom i kontakt för första gången med sticky rice, klibbigt ris som man rullar i en boll i hande och doppar i såser och massor med grönsaker och kryddat kött. Man äter allt med händerna här, klottigt men gott. Kocken plockade svamp och blad i skogen och tilredde det sedan till oss. Efter min nudelsoppsdiet så åt jag mest av alla och min aptit har aldrig varit bättre. Efter många upp-och-ner vandringar kom vi till läger nummer ett som låg i djungeln vid en flod. Duschade sedan i floden och åt en mycket god middag. På natten gick vi på en ekursion i djungeln och såg paddor och krabbor men inga spännade djur precis. Sov i myggnatt på madrasser med bara ett tak över huvudet. Guiden var jättebra och kocken gjorde underverk.

Vegetationen ändrade alltmer som vi kom djupare i skogen. Andra dagen såg vi den giftiga gröna ormen och en annan ratsnake på risfältet. Vi måste även korsa en flod på en bro som var byggd av bambu och inte var den stabilaste. En i taget balanserade vi över floden och alla kom över till andra sidan. Första man ser när vi kommer in till byn är små barn som går och bär på ännu mindre barn. Byn ligger fyra timmars vandring från huvudvägen och de hör till
minoritetsbefolkning med egen tro och kultur.
De tror på animalism och andar. T.ex. förr flyttade de varje gång en människa dog för att lämna anden i fred. De tror även att de första människorna kom ur en pumpa. Jag köpte ett armband och fortsatte sedan vandringen till läger nummer två. Jag sov hos en av familjerna i nästa by. Vi simmade i floden och lekte med barnen. På kvällen satt vi runt lägerelden och pratade med byns äldste om hans synvinkel om det mesta med hjälp av vår guide som tolk. Barnen ville ha vår uppmärksamhet hela tiden. Nästa dag håller vi engelska lektion för barnen och de var ganska ivriga att lära sig. Jag såg en kvinna mala ris och under hela vandringen fick vi se alla faser av ris skördande och manuell riskorns avskalning. Jag fick hjälpa till att stampa en maskin.

Vi fortsatte sedan trekkingen och såg vackra vyer från bergets topp, sent på eftermiddagen kom vi till vägen där vi mötte chauffören. På kvällen åt vi middag och drack Lao Lao, Lao whisky och gick till en nattklubb i den lilla staden vilket igen var en otroligt rolig upplevelse (som i Kina).

Bestämde mig att nästa morgon fortsätta vidare och fick nedprutat en sittplats i en minivan till NongKiew. Eller iallafall nästan till dit, sista biten skulle bli med den lokala tuktuken. Åkte igenom otroligt vackra landskap med gröna skogar och höga berg, ibland även små byar.

Laos har endast 7 miljoner människor och är mycket autentiskt av det Sydostasien jag alltid tänkt. Människorna är mycket vänliga och ingen trugar någonting åt dig eller försöker få dig att köpa deras saker, i norr finns det inte så mycket souvenirer ens att få.

NongKiew är en vacker vid en flod och omringad av berg. Här finns det gott om fransmän då Laos var tidigare en fransk koloni ända in till 1950 talet. Följande dag promenerade jag till en grotta och igenom byar till ett vattenfall.
I grottan hade man förvarat ammunition under kriget och hemliga möten hade hållits.  Det var nationaldag och blev bjuden av en familj på mat och LaoLao. En av männen hade armen stympad och jag frågade hur det hänt, och han svarade "america". Började få lite mer grepp om historien här och hur inklämda de varit i kriget och oskyldiga blivit offer, en bit av historia som inte så många känner till. Försökte sedan hitta till vattenfallet och fick hjälp av byns pojkar, de visade även hur man kastar flip-flop sandaler som frisbeen. Vet inte om jag hittade dit eller inte men jag såg ett litet vattenfall och började gå tillbaka. På vägen såg jag en amerikansk-israelisk flicka och åt middag med henne och en Ryss från Vladistok. Han hade försökt få tillstånd att ensam bege sig på trekking men han fick tillåtelse till satellitkartor. Men jag förstår delvis, Laos har hela landet fullt med osprängda landminor och det är inte tryggt att gå utanför vägarna.



Åkte sedan till Luang Prabang med båt nästa dag, efter otaliga motorstopp kom vi äntligen fram. Flodbåten passerade stränder och berg, fiskare och vinkande barn. Detta är en av saker man bör göra när man är i Laos, göra en tur på Mekong eller en av bifloderna. Delade rum med en holländare och en italienska. Promenerade på kvällen genom marknaden och åt på nattmarknaden. Det är en väldigt romantisk stad och jag tror alla som varit där förälskar sig i staden. Jag trivs i Laos, allting går så lugnt. Som jag tidigare har beskrivet, vyerna är vackra, billigt, vänliga människor, berg, regnskog och floder. Maten god och inga stora hotellkomplex. Hoppas att Laos kommer att vara om tio år lika lugnt men utan övervakning så kommer det att förändras, men eftersom det inte finns hav så kommer det inte att komma paketresor till Laos men tror att kombinations resor med t.ex. Kambodjas eller Thailands stränder kommer i framtiden att vara något turister skulle vilja resa på. Turismen är såpass ny att lokalbefolkningen tycker att vi är intressanta och ovanliga.

Jag kom till stan samma kväll som filmfestivalen började, torget fylldes med stolar och tusentals människor samlades på kvällarna och såg en film gjord i Sydostasien. Öppningsfilmen var en dokumentär om Laos landminor och människorna. Ett junior fotbollslag skulle spela för första gången i Gothia Cup i Sverige. Historien var gripande och mycket fakta om bomberna som finns kvar i marken. Namnet på dokumentären var "on safer grounds" det vill säga, på säkrare mark.  Jag visste inte om det topphemliga CIA operationen som för 40 år sedan förstört stora delar av oskyldiga Laos i hopp att försöka stoppa kommunismen spridning. De lyckades inte bara med att spränga upp byar då, fortfarande idag dör det bönder och barn. Barn som leker på okontrollerad mark och bönder som måste bruka jorden och vet inte vad som gömmer sig i marken. Barn klarar sällan en explosion. Meddelandet i dokumentären var tydlig, kom och städa upp efter er Amerika. Sedan var det pinsamt att se hur de efter filmen bjuder upp den amerikanska ambassadören upp på scenen. Med de resurser Laos har idag så kommer det att ta 200 år före de har grävt upp alla bomber och då har många mist sina liv i arbetet. 
Efter att sett allt i LuangPrabang, templen, solnedgångarna så beger jag mig vidare till Vang Vieng. Jag visste redan vad det här går ut på så jag var beredd, en stad för turister som vill åka tubing och festa. Tubing år en ring man flyter på i floden, på sidorna av floden finns det barer som kastar rep för att du skall stanna på en drink. Stamningen är jättebra, solen skiner och alla är på gott humör. Musiken spelar sommar musik och alla solar sig på terrasserna. Pratar med två svenska pojkar och ser att de hoppar upp på räcket för att dyka i vattnet. De kommer upp ur vattnet men båda har hål i huvuden och blod rinner ner i pannan och på kinderna. Det var lite väl grunt. Årligen dör det många människor, år 2011 22 människor. Största delen p.g.a. alkohol eller droger och hoppandet från hopptorn eller gungor, rutchbanor. Detta är ingen officiell vattenpark så det finns ingen personal som tar hand om dig när du gör dig illa. Tur så var Luke, amerikanen jag var där med en förstahjälp arbetare och hjälpte pojkarna tills de fördes till sjukhus. Matt och Ben var även från USA. Ben, en mount everest guide som klättrat upp till toppen och andra toppar i världen.


I själva Vang Vieng är det barer restauranger som visar animerade TV serier som Family Guy och Friends hela dagen på hög volym. Droger är förbjudna i Laos men i Vang Vieng säljer man dessa ändå, i forma av Happy pizza eller plättar. Man kan även från restaurang menyn beställa opium tee. Polisen kan dock när som helst arrestera dig och du får betala 500 dollar i böter.
Men utanför byn ser man de vackra vyerna och jag cyklade ut till den blåa lagunen och grottan med den sovande buddha. Jag åkte egentligen till två, första varfalsk. Jag fick den nyheten när jag skulle cykla tillbaka till staden och stannade på en bananshake (fruktshakerna är de bästa i Sydostasien). De hade satt upp en skylt som indikerade falskt att det här var rätt grotta, och tog betalt. Ägaren till shakebaren berättade att han försöker stanna alla och ge rätta väginstruktioner för att den falska grottan är inte bara fel utan också farlig. Sedan cyklade jag till den rätta och eftersom det var så sent så var jag den enda kvar i grottan, lite väl läskigt så jag stannade inte länge.
Andra dagen besteg jag ett litet berg i närheten. Åkte sedan till Vientianne och där finns inget att se och åkte sedan till Siem Riep, Kambodja. Mitt första flyg!

Sista delen av Kina - Yuangyang

Hade vid det här tillfället tappat hoppet att anlända till en liten stad, men nu hade jag fel. Detta var en liten stad med inga kinesiska turister eller service för turister. Billigt boende och restauranger som endast tillreder nudelsoppa. Tycker om nudelsopporna men enformigt att inte äta något annat. Vi såg risfälten vid solnedgången och sedan vid soluppgången och sedan hela dagen. För att slippa betala för att se soluppgången släppte chauffören oss i mörknet vid en skog och sa att vi skulle gå till andra sidan och på så vis slapp vi kostnaderna. Ja, endast i Kina måste man betala för att se soluppgången. Vi såg den lokala marknaden, de slaktade en gris och grillade en hund. Människorna hör till en minoritet och kvinnorna bär vackra kläder. Ett barn per kvinna gäller inte för minoriteter så här såg man en massa barn och gravida kvinnor.

Vi skulle sedan vandra tillbaka till byn men tappade bort oss på vägen och kom till en by som var riktigt den landsbygd jag sökt efter och såg nu det Kina jag vetat att existerat men inte hittat. Grisar, ankor, kycklingar och barn sprang i gångarna som var täckta i tjock sörja. Vid ett ställe tvättade kvinnorna sallad, kläder och nudlar i samma vatten. Det dröjde flera timmar före vi hittade tillbaka till vägen och kom tillbaka till Yuanyang och den efterlängtade nudelsoppan.

Nästa morgon skulle den långa resan till Laos börja. Tog bussen till Jiansui, men från staden gick inga mer bussar den dagen till Jinghong och övernattade där. Maten var god och människorna trevliga. Sedan en nattbuss till Jinghong, 12 timmar. Köpte samma morgon en bussbiljett till Luang Nam Tha, Laos. Skulle nu bara växla till Amerikanska Dollar för visumet. Kassörskan bara skakade på huvudet när jag bad att få växla, tydligen kan endast kineser växla till USD. Men hon hade sympati, hon växlade i eget namn och tackade att mitt sista problem i Kina var upplöst. Åt en sista nudelsoppa och hoppade på bussen till Laos. Nu fick det räcka med Kina, hade rest 3 1/2 vecka i detta land och ville till Sydost Asien.

Efter alla konstigheter i Kina så börjar min Laos resa med att jag måste väcka gränsbevakningen vid visum disken.

Tunxi-Huang Shan- Yangshau

Med buss fortsatte jag in mot landet, bort från kusten. Vägarna i Kina är i bra skick, ibland ser man även människor sopa motorvägarna med kvast, som sagt alla har en uppgift och ett jobb i Kina. Vi passerade byar med hus med vitkalkade väggar och svarta tegelkakel, Huizhous arkitektur.

Småningom började de stora husen skymta och jag börjar misstänka att den här lilla byn som jag fantiserat skulle vara en liten by vid foten av berget Huang Shan inte var så liten. Nej, närmare tre miljoner var populationen. Blev igen varmt välkomnad av taxichaufförer som vill ha ett orimligt pris så jag går in till staden, tur så får jag gratis skjuts med en man som inte kan ett ord engelska. Han hade förstått att jag inte var villig att betala för taxin men han förstod även att det var lite väl långt att gå. Gamla staden var igen en mysig turistgata i uppbyggt Hutong område. Denna gång ser jag inte en europee eller annat än Kineser. Suck, frågar till och med i receptionen om det finns någon utlänning i hostellet med hon säger inte än. Till min lycka så klampar det in fyra expats från Shanghai, spenderar sedan mina följande dagar med dem och en fransos på berget. Samma kväll gick vi dock på en lokal nattklubb och det var en rolig upplevelse. Vi blev behandlade som royaliteter och jag dansade med kineser hela natten, dans är inget som asiater är värst bra på och det är mera hoppande.

Berget skulle sedan bli en ganska dyr upplevelse, maten, hostellet, liftarna + biljetterna blev en vacker summa men som vi sedan märkte var det även väldigt vackert. En av de kändaste 3D filmerna, Avatar, alla bergscener är tagna från Huang Shan. Andra dagen steg vi tidigt upp, d.v.s. flickorna, och såg soluppgången med ett hundratal andra pigga kineser. Sedan gjorde vi en lång vandring till North Sea berget som låg längre bort och platser där de flesta turisterna inte går till. Allt gick bra förutom att Fransosen hade höjdskräck och amerikanskan hade knäna dåliga. 10timmar gick fort och vi sprang till sista liften. 

Huang Shan är otroligt stort och för att få ut allt av de dyra biljetterna så borde man stanna två nätter och packa proviant med för dagarna. Utmattade kom vi tillbaka till Tunxi och åt vi en fantastisk middag på en typisk kinesisk restaurang som man går till köket, studerar på portionerna vad man vill ha och skriver upp vad man vill ha på en lapp. Efter att valt en 10 rätter så blir summan under fyra euro per man.

Nästa morgon besökte vi Honcun som är en Huihou by, allting kommer med inträde i Kina, även denna lilla by. Börjar bli tröttsamt att betala in sig till allt.

Byn var dock väldigt vacker och var välbesökt av turister men även konst studeranden. Vädret var perfekt och tycker att jag fick en massa vackra fotografier.

Eftersom jag tappade bort mina resekumpaner så åt jag lunch med tre äldre män från HongKong, fick smaka på en massa konstigheter och tänkte nästan äta huvudet av en höna. De sätter med det så att man skall veta att de har tillagat hela hönan. Igen fick jag höra hur modig jag är som reser ensam. Jag tackade för middagen och hittade mina vänner vid bussen. Från Tunxi åkte jag och Elena till Guilin. Vi valde de sämsta platserna, nämligen sitt. Vi hade samma konststuderanden som vi sett tidigare i Honcun med på tåget och de ville inte sluta diskutera med oss och vissa sina teckningar. Nu efteråt har jag svårt att skriva, 22 timmar gick ganska fort. Yangshou var ytterligare en timmes resa från Guilin med buss.

I bussen somnade Elena och under tuppluren blev hennes mobil stulen från väskan. Samma kväll gjorde vi polisanmälan och hörde sedan aldrig någonting av telefonen.

I yangshou var vädret vackert, varmare än normalt såhär på året. Vi spenderade tre nätter. Yanshou hör till de städer där det talas engelska och man kan kommunicera med människor. Vill man ha ett jobb i Kina så kan man ansöka här om ett jobb som engelska lärare.
Besökte Liriver och flöt omkring på en bambooraft med de andra kinesiska turisterna. Träffade på kvällen tre Hongkong bor (igen) och blev bjuden på middag (igen). Åt igen en massa lustigheter som blåa ägg, orsaken till att de var blåa blev aldrig klar men något med urin var en förklaring...
Nästa morgon cyklade vi ut på landsbygden som var jättevacker och alla vi mötte var otroligt vänliga. Efter att cyklat hela dagen kom vi fram till Moonhill och klättrade upp på berget, cyklade allt som allt över 50 km. Nästa morgon bestämde jag mig att fortsätta resa och tog tåget till Yunnan. Pratade på tåget med en finne som bodde i Kina, åt mina nudlar medan vi pratade om maten hemma och hemlängtan efter mat började. Alltid när jag är utomlands börjar jag sakna köttbullar, potatismos och lingonsylt, vilket jag sällan äter hemma. 
Bara 18 timma i sittplats och jag var framme i Kunming. Bestämde mig att hitta busstationen och sätta mig på bussen till risfälten. I den här staden blir allting bara fel. Min karta visar fel, tidtabellerna visar fel, jag får fel biljett, jag är hungrig och trött. Skall vänta hela dagen i staden och får ingen dator att sitta vid för jag har inget Kinesiskt visum. Känner mig så deprimerad att jag blir helt handlingsförlamad och det tar en lång stund före jag slutar irra omkring och sätta mig ner, äta lunch, och fräscha upp mig.
Min värsta dag under hela resan och det skulle bara bli värre.
Under dagen hade jag åkt med expressbuss till busstationen längre bort och nu när jag skulle med samma buss så hade de slutat avgå. Lokalbussen var långsammare. Efter en timme förstod jag att det skulle nu bli bråttom. Började visa min biljett för medpassagerarna och de menade att det blir tajt, men ingen panik. Panik blev det när det var två minuter kvar till avfärd när jag springer ur lokalbussen. Och jag hann! Bussen hade tolv sängar, utan stöd så föll jag i golvet några gånger under natten. Och på bussen träffade jag även på två Israeler. Min dag fick trots allt ett lyckligt slut.