Jag sov nästan hela resan men var vaken då vi kom över gränsen. Smidigt och snabbt. Skulle jag ha kommit över gränsen med tåg skulle det ha räckt fem timmar längre. Fick höra att passagerarna känner till alla vrån, luckor, taköppningar på tåget där de lägger mer saker. Hjulbytet tar lång tid även.
Landskapet ändrades så fort man kom över gränsen, berg och platåer. Så kom vi fram till Ulan Bator. Staden var inte alls som jag hade väntat mig. Nya bilar och glasbyggnader. Trafiken var dock hemsk och och ett moln av förorening fanns i luften. UB guesthouse var full med turister men ingen av dessa ville ut till Gobi öknen. Österrikarna som jag hade åkt samma resa med var intresserade men vi kunde inte åka bara tre. Försökte med Golden Gobi guesthouse men de hade inte heller någon intresserad. Nästa dag gick jag runt i staden med två flickor från Sverige. Vi besökte templet I staden och templet i staden. Det är det största templet,
Dalai Lama har även besökt det. Vi såg munkarnas morgonbön där de rabblade upp texter och slog på trummor. Tempelt var det enda som överlevt kommunismen och hade över 100 munkar. Massor med Buddha tavlor samt en stor Buddha staty som man inte fick fotografera. 
Vi försökte med Michaella och Gert få andra med till Gobi och på tisdag kvällen kom två engelmän till hostellet. Vi fick dem övertalade att komma med nästa morgon till Gobi.
På onsdagmorgon gav vi oss ut och fick en guppig start men snart var vi offroad for good. Nej, det finns inga vägar, endast stigar och hjulspår. Enligt chefen Bobby fick vi hennes bästa kock Sanjee samt bästa chafför. Han hade varit överallt i Mongolia och hon hade varit restaurangkock tidigare. Snabbt var vi ute i vildmarken och skumpade över de öppna vidderna. Inga träd syntes till, bara berg i horisonten. Kameler, hästar och får lunkkar fritt omkring, ibland på stigen. Undrar hur ägarna känner till vems är vems? Grisar är ovanliga men dem har vi även sett.
Första lunchen, dumplings med ris soppa med fårkött som de styckade när vi anlände. Vi var hemma hos Sanjees systers familj och fick träffa hela familjen. Dottern lärde oss benspelet, färgglada benbitar som man skulle försöka fånga medan man kastade en kedja i luften. Flest ben vinner, jag vann inte. Efteråt såg vi vackra bergsformationer och anlände till ger kamp nummer 1. Vi fick god mat som alltid, fårkött och alltid varierat tilltugg. Lite vodka höll värmen och stämningen uppe varje kväll. Solen går ner kl. 18 och efter det blir det kallt och stjärnklart. Man kan se hela vintergatan och säkert mera. Kaminen värms med getskit, mongolerna anser inte att det i oktober är kallt nog att slösa med ved. På kvällen sökte vi alltid mer skit och hade det riktigt varmt i vår ger. Natten gick bra, bara getternas bräkande väckte en ibland. Annat som stör finns det dock inte, Gobi öknen är så stor.
Benämningen sheeptea blev redan efter andra dagen ett uttryck då vi ansåg att t.o.m. teet smakade får.
Andra dagen såg vi the white mountains som hade en vacker utsikt och kom fram till Gerkamp nummer två.Vi kom fram tidigare än kvällen innan och jag gick flera timmar runt om i landskapet. Enda man kunde se var horisonten, några kameleroch solen var det enda som rörde sig sakta mot horisonten. Jag vandrade längs en bergsrygg och såg ut över vidderna. Gobi var tidigare en hemstad för dinosaurierna så kunde jag föreställa mig se dessa vandra på de tomma slätterna. Att gå ensam i tystnaden, långt borta från all civilisation, kommunikations system eller vägar är något så annorlunda och främmande från den värld man lever i.
Mongolerna är kända för deraas vänlighet sedan Marco Polos tider, men känd är även Gobi för att vara obeboelig och karg. Marco skulle säkert vända sig i graven om han visste att det nu var en turistattraktion.
Fårkött åt vi dagligen och jag äter allt som går ner med 20 tuggar men det gjorde inte mina resekumpaner. Familjen hade kameler och på kvällen åt vi kamelmjölk risotto. Mjölkningen går till så att kamel bebisarna är fast vid kampplatsen och på kvällen ropar de efter mammorna och de kommer från betesplatserna. I tur och ordning mjölkas de samtidigt som ungen dricker.
På morgonen begav vi oss till staden Dalanzagdad för att få duscha oss. VI hade en underhållande flicka på Gerkamp nummer tre som ville leka och äta våra godsaker. Ingen vidare upplevelse , det var som att campa i en stad. Skillnad dock att satden besto av vita gers. Hundarna höll oss vakna på natten men på kvällen spelade vi UNO och sightseeing var trevligt. På morgonen besökte vi the Ice valley, inte mycket is denna tid på året ( i juli smälter det mesta bort). Sedan var det dags att komma fram till målet med resan - sanddynerna. Endast 3 % av gobi öknens yta är sanddyner och det stora dynerna är i södra Mongoliet. Vi kom fram på eftermiddagen till ett halvtomt kamp plats. Ägarna hade lämnat en ger kvar. Alla var förvånade över detta och utan kameler måste vi klättra upp för den 190 m höga sanddynen. Vi rusade upp för att se solnedgången. De andra flickorna blev så långt efter att jag trodde att de aldrig skulle komma upp. Men de gjorde det och vi fick alla se vyerna som var värda hela resan hit. Efter en stund blev det kallt och vi måste springa ner, vilket var betydligt lättare och då fick vi även höra de sjungande bergen, sanden som glider ner ger toner och i takt med tonerna kom vi ner. 
Chaffören och kocken begav sig för att hitta familjen så vi blev ensamma ett par timmar. Det var minst sagt spännande, utan satelit telefon och bil sitta nedanför sandynerna med en underbar stjärnhimmel.
Nästa dag måste vi tyvärr läman platsen för att åka till Akhaiheer, en stad igen. Vi hade en stor Ger med en toalett! Blå, med fyra väggar, tak och dörr. Det var inte alla ställen vi hade den lyxen. Med toalett så menar jag dock en springa mellan plankkorna. Sängarna var dessutom oftast hårda men jag hade en sovsäck från UB guesthouse med mej. Det snöade i staden och var ganska kallt. 
Nästa morgon var det dags för vattenfallet. Det var den finaste kampplats, var belägen i en dal med vackra berg, landskap och dessutom hade ett vackert vattenfall. Vi red på hästar omkring. Jag hade oturen att få den lataste hästen och hade svårt nog att få den i trav. Här var det riktigt kallt men vi fick ved så inomhus hade vi varmt. Jag beslöt mig att stiga vid soluppgången och frös riktigt ordentligt tills solen kom fram. Sista natten var vi i den gamla huvudstaden. Ingenting har restaurerats, enda som finns kvar är ett tempel. Vi gick ut till platse där staden hade funnits men det var en stor åker med inget att se.
Mongolerna är ett mycket vänligt och lugnt folk, men de spottar en hel del. Inte bara männen, alla spottar. Sörplar ljudligt men det är väl p.g.a. artighet.
Turistsässongen var påväg mot sitt slut och det är inte ens rekommenderat att stanna på vintern och framför allt inte på våren då hela landsbygden lider av hunger. På vägen tillbaka såg vi döda föl som var säkert för svaga för överlevnad, ute i vildmarken klarar endast de starkaste individerna.
Vi anlände till UlanBatoor på onsdag morgonen, bilen kollapsade passligt när vi kom fram till staden. Fick skjuts av en annan vil till hostellet. Tvättade kläder och hår rena från Gobis sand.
Nästa morgon avgick mitt tåg mot Kina och vintern kom till Mongoliet.
På väg mot Kina
På tåget fanns det många turister, svenska 20 åringar. Men i min hytt fann det en trevlig kines och två äldre mongolsika kvinnor. Ena pratade lite engelska, hon var läkare. Blev bjuden på smörgåsar, nudlar och annat. Med ordbok utförde vi någon slags kommunikation, fick dessutom höra hur modig och vacker jag är. De vill veta allt om min resa fast vi inte kan diskutera. Rekomenderar att ta fotografier med på resan, hade lite på telefonen som jag kunde visa. Kinesen bjöd på glass. Hjulutbytet tog jätte lång tid. Vi även äppelmjölk och annat konstigt, väntar att komma fram och smaka på allt som Kina har att erbjuda.
Trans mongolia är nu avklarat och Kina börjar med Beijing.
